Bianco

Trots att jag fixade maten tidigare än vanligt (värmde upp rester, åt 16.45) så att vi skulle vara klara "i tid" (hade tänkt åka halv sex) till Natanaels 5 års kalas (som bor i Strömma, Hammarland. 33 km in i bushen, tar 25 minuter o köra), så kommer vi inte iväg förrän kvart i sex. Och när jag satt mig i bilen ser jag hur mina lår är FULLA med torkade babyböor, bara att backa bilen till porten och springa in o byta.

Väl iväg kommer jag på att jag glömde babyvakten som jag hade tagit med den ena delen, så Jeff skulle kunna sova ostörd inbyltad i bilen tills han vaknade självmant, whatever. I bilen skriker och blinkar det lampor och texten "fuel level low" visas i displayen, MEN JAG HAR INT TID ATT TANKA NUUU! Via Essos automaten (vittu kortkoden...just ja, ha ju sparat den i tlfn), kasta i 20 liter istället för 65, orka stå där i regnet o ödsla tid. Äntligen påväg. Vi kör förbi nån telefonmast och Li utbrister oj kolla en raket! TUR att den int ramlar, då sku vi nog va i pisse!

När vi kom fram typ kvart över sex, hade jag att välja:
1. låta Jeff ha kläderna på o vakna blöt av svett.
2. ta av honom jackan o mössan och se två stora nyfikna ögon.

Valde alt. 2 denna gång, då inga fönster gick att öppna i rummet, han sku ha fått värmeslag. Givetvis vart han ju klarvaken o VÄGRA somna om, ny miljö, måste granskas, är Jeffs motto.

Efter många goda kakor och bakelser var det dags för hemfärd, alldeles för sen igen, tur att inte Li ska till dagis imorn. Kolsvart ute. Hate. Backar ut från deras uppfart och bakom mig får jag ett fett dike och framför en bil, jag sicksackar mig ut då. Men rackarns -hur långt är det kvar till diket? -hur nära är bilen, som jag håller på att ramma vid varje framåtkörning? Backa och körde väl fram typ 10 cent åt var håll, det tog liiiiiiiiiite tid, plötsligt ser jag Sebbe komma utspringandes o dirigera, framför mig hade jag typ en halvmeter, o där ha jag hållit på o myrat. Bäst att va på den säkra sidan, inga glada miner om man kommer hem med buglad kofångare (o gå för fasiken int ut i regnet och titta efter!).

Där jag kör på Strömma vägen får jag plötsligt en lätt hjärtinfarkt då jag ser en bil ligga avkörd i ett dike med krossad ruta o fören intryckt i en avfart. Li ropar EN BIIIL I DIKE! Får hög puls och backar tillbaka i bäcksvarta mörkret. Fan vad jag hatar mörkerkörning. Hitta nån ficklampa i handskfacket och går ut o lyser, men ingen där. Snigla vidare hemåt med en himla pratglad tös i baksätet. Varför var bilen där? Vad händer om man kör sådär, dör man?

Varje gång jag mötte en bil måsta jag bromsa för att hitta rätt på körbanan, tar ju 1 sekund för mig att få pupillen vänjd, o på den stunden hinner d hända mycket. Jag har full förståelse för folk som bara kör rakt ut i en kurva, mina ögon hallucinerar att vägen fortsätter, bussigt obehagligt. För typ ett år sen så somnade jag bakom ratten påväg från Linas mamma o pappa i Geta mitt i natten, tur som fan satt Chrille brevid (inte tappa-mitellan-full, men lite lullig var han) och greppa tag i ratten hallå Tessa! bak i bilen var Li med och Anna tror jag (var du med Anna L-B?). Tänk, vad skulle ha hänt om inte Chrille varit med? Det var några hundra meter innan Kantarellen och hela vägen från Geta hade det varit bäcksvart, inga gatubelysningar, så ser jag Kantarellens gatubelysning i horisonten och slappnar antagligen av "snart framme"-filis. Ja asigt var d.