Bianco

Ett pick på axeln och där stod hon. Den där "jävla kärringen" som jag så vackert kallade henne tidigare. Minstingen sin i famnen och storasystern eftersläntrandes genom leksaksbutiken. Hon bad så hemskt mycket om ursäkt, och jag såg och hörde på henne att hon verkligen ångrade och var bekymrad över vad hon hade klämt ur sig den där dagen. Att hon inte menade ordagrant att jag såg sliten ut, utan mera trött (vilket jag ju var!). Det var väldans gulligt gjort av henne tycker jag. Jag undrar faktiskt om jag skulle "våga" göra så, jag önskar jag var modigare ibland.  Och jag tror nog att hennes barn sover rätt gott om nätterna ändå...

Strongt gjort Linda (om du nog vågar läsa min blogg mer).

***