Bianco

Li har definitivt ärvt min förmåga att uttrycka hur gulligt jag tycker att någon eller något är. När jag kramar vår tax Bianco kan jag ibland komma på mig själv att jag gör det lite väl hårt, eller med ett tjuvnyp och hur jag gnisslar tänder, för att hon e så gulli. Samma sak kan hända på Li, ibland får hon sig ett nyp i kinden, rumpan, låret, där det är lite tjockare, och hon klagar. Det tar ju ont! Du får inte nypa mig!

Nu har hon börjat:

-Jag vill krama Jeff så hårt nu när han e så liten. För nu e han så gulli, säger hon med hårt ihopbitna tänder.

Igår lekte hon med min gamla Monchichi (hur fan d no stavas, minns ni? Den där gamla apan) och frågade mig:

-Mammaa (satan vad alla meningar ska börja på mamma, jag blir snart tokig) tycker du att Monchichi e gulli?
-Joo.
-Tycker du att den e så gullig så du skulle vilja riva bort pälsen?

Jag har även hört hur Bianco gnyr till ibland och frågar irriterat vad i h-lvite hon håller på med.

-Hon e så gulli så jag bara måsta riva henne lite i svansen. Nååå förlååååt gulle Bianco, så kramar hon och tröstar hundstackarn.

Jag förstår henne så väl. Man kan lixom inte hålla sig.