Bianco

För första gången på 1½ månad har jag haft klockan på ringning. Den totalförbjudna tiden 07.45 ringde klockan (jag vet att Camilla kommer att lägga in nån fnöskig kommentar om d). I och med att jag just hade matat Jeff (och givetvis somnat om), så var mina ögon duktit fastklibbade, extra trött. Det här är inte rätt stund att "råka försova sig". Men det var bara att ta på sig det påklistrade pigga, glada fejset och väcka lillsessan som låg som ett X i sin säng. "Vi ska gå till dagis, du ska ju lussa", viskade jag. Vanligtvis HATAR hon att bli väckt, så vi undviker det. Men de få gånger hon måste väckas är det nåt speciellt och spännande (typ resa) och då brukar det gå vägen. Det gick det den här gången oxå. Fast hon började med att kicka lite, så sa jag bara "nämmen vi skiter i d, ja e oxå trött, vi somnar om". "Nä-ä", kom d och sen ett leende.

Utan krångel eller söl så åt vi snabbt och klädde på oss och inom en halvtimme var vi traskandes till dagis (i Antarktiskylan, god damn vad jag har svååårt för kyla, surfar om resor dagligen för att få lite värme i kroppen). Chrille fick sovmorgon med lillponken. Men HUR GULLIGA får dom va de där små luciorna och tomtarna. Ännu gulligare när Li sjunger sankta Lucia: "sankt-aa-aa luu-uu-ci-aa" istället för "saaankt-aa lu-uci-ia". 8.30 började lussningen för föräldrarna och sedan gick de och lussade för de andra avdelningarna medans mammorna satt och drack kaffe med påtår x 3 och åt lussebullar och pepparkakor.