Bianco

Jag får ont i hela min kropp och det börjar krypa myror uppför min ryggrad när det kommer folk/vänner och snackar illa om andra människor. Ibland om gemensamma vänner, ibland om folk de inte ens känner, "jag har hört att...". De tror att allt de hör och läser i tidningar är sanning. Fördomsfulla människor, nej tack.

Sedan finns det gruppen av människor som alltid hittar något att klaga på. De klagar på arbetsplatsen, på barnens dagis, på affärer, folk som jobbar i affärer, folk de ser på stan, på tidningars innehåll, maten. Ja de har alltid något negativt att påpeka. Vänner som dessa, nej tack.

Men som tur är så finns det solstrålar som överklassar dessa murkna neggon. Åå vad jag älskar dessa människor som tycker att livet är "jättebra" fastän det regnar ute och bilen är trasig. Som ser det ljusa i alla hinder de snubblar över. Jag försöker följa denna glada "sekt", men det går inte alltid. Ibland måst skiten ut. Men jag går iallafall inte och pratar illa om folk, jag sprider inga rykten och berättar inte vidare saker jag hört. FÖR DET INTRESSERAR MIG INTE.

Den där eviga avundsjukan är boven i skitsnacket, bry och rå om dig själv och dina närmsta, skit i vad andra gör.

Det där klagandet ja, kanske personerna borde gå på lite KBT terapi, ändra sitt tänk lixom. Måst va jobbigt det där ju.

Jag vet att det förmodligen snackas rejält där ute om mig. Säkerligen både gott och ont. Men vad de än säger och vad de än tror, så VET JAG vad som är sant och inte sant. Vill de lägga ner tid på att analysera mitt liv och vad jag gör och inte gör. Så var så goda, de bjuder jag på. Hahaha. Fattar inte att de har tid, energi och ork bara. Nej nu jobba =)