Ikväll har vår tax Bianco somnat in fridfullt hemma i sin korg. När veterinär Julia kom så kom hon glatt och mötte o hälsade på henne. Det tog inte många minuter innan Julia hade en lugnande spruta ihanden och pick i baken. "Nej här tänker inte jag stanna" tänkte Bianco o kutade med ilfart till korgen sin och gjorde ett sånt där glädjeskutt rakt i korgen. Där blev hon, somnade på en par minuter och sedan började proceduren med den riktiga insomningen.
'
(denna bild är tagen igdag, kolla den viftande svansen)
'
Li var med och var jätteduktig, tills veterinären hade åkt. Hon ville inte skiljas från sin hund, hon ville ha Bianco med sig bara en natt till. Å så jag tyckte synd om henne. Så skulle man hålla sig ifrån att bryta ihop, när det enda man ville vara att ropa VARFÖR?! Har inte så stor koll på hur länge allting tog. Men vid tio tiden så hade jag och Li jordfästning. Pappa hade grävt en grop här, så det var bara att packa in den ännu varma Bianco i en kartongkista som Li och Cassandra hade dekorerat så fint. Li var så ledsen så ledsen. Vi sade inte ens något när jag grävt igen gropen, utan det sparar vi nog tills imorgon tror jag. Vi var båda två så ledsna o trötta vid det laget. Sedan vart det nattisagor "min vän valpen" och "alla världens hundraser". Då kom hon på andra tankar så hon kunde sova.
'
'
Det var ett mycket svårt val att ta i och med att hon var så pigg och glad de sista dagarna. Men hon gick dock på smärtstillande, och den där äckliga satans cancersvullsten som hade ärjat fast sig i musklerna och spridit sig o börjat växa ut små utväxter på bara en vecka, bara man kände lite på den så visste man att det var dags när som helst. Men hon gick, sprang, hoppade och åt med god aptit (helst hela tiden). Men imorse kände jag att beslutet jag velat på var det rätta, hon måste få somna in. När jag kom till jobbet (hon var alltid med mig där), så ställer hon sig mitt på golvet och krampar, lixom rycker o stirrar på mig som om "matte vad är det som händer med mig". Konstigt tyckte jag oxå att det var, i och med att hon nyss promenerat korrekt. Jag bar henne till sin plats och så gick det över. Jag kände en lättnad, första tecknet på att hon faktiskt håller på att bli riktigt illa däran. Sen började hon häscha ikväll. Det känns helt rätt nu. Men otroligt overkligt. Ha lipa som en gris efter att Li fick sömn. Nu har man sprängande huvudvärk och måste ju ta fram vettet o gå o lägga sig. Är som tur är ledig imorron. Li får göra som hon vill med skolan, beroende hur hon känner. Kanske vi hittar på nåt skoj, för att skingra tankarna lite.
'
Alla hundar är ju speciella på sitt vis. Men jag har aldrig träffat på en klokare hund än Bianco. Och då var hon dessutom en tax, en envis rackare.
'
Man kunde ha med henne överallt, aldrig att hon skulle sitta utanför nån butik o cp-skälla om man knöt fast henne (förutom om d gick förbi en riktigt kraftig Rotweiler eller nåt annat stort, då jävlar kunde on sätta igång).
'
Gjorde aldrig fanstyg, lugn och harmonisk, snäll mot alla, barnen fick göra vad de ville med henne o hon bara såg besvärad ut.
'
Hon fattade ofta vad man pratade om. Och fattade vad man menade när man sa "men Bianco får stanna hemma", moloken såg man henne titta på en. Hon skulle alltid med vart än jag skulle. När man reste bort lite för länge och lämnade henne hos mamma o pappa var hon sur när man kom tillbaka, inget glädje bemötande, utan mer var-fan-ha-du-varit-blicken.
'
den här blicken gjorde hon alltid när man höll på o daltade för mycket med henne. Typ "nämmen sluta nu för helvete - nähä då tittar ja bort"
'
Nej fy fan vad det kommer bli tomt. Kommer sakna de där lurviga tassarna. Däremot kommer jag INTE sakna insulinsprutorna, de där många små måltiderna på vissa tider och alla piller. Hon är mig varmt om hjärtat.
'
Bianco, mattes vän och maskot. Hoppas du har det bra där du är. Kom och hälsa på i drömmarna - lova.
