Alla är vi olika
När Li var liten kunde man göra allt som man tidigare gjort, man kunde ha projekt på gång och även syssla med dem samtidigt som hon var med, jag kunde åka o fika i lugn o ro, hon kunde lämnas ensam ute på gården själv som 2 åring utan att ens oroa sig över att hon skulle trotsa ens ord. Men alla barn är olika. Jeff kan man lämna ute en stund, asså om man måst in o pissa, eller hämta något. Han har respekt för Ålandsvägen här utanför, men man vet aldrig med honom, sätter man igång dammsugarn o ska dammsuga då han är med så lägger han sig på golvet o vrålskriker för att han just då kom på att han ju skulle leka med "trycka på sladdknappen så sladden åker in"-leken med dammsugaren, och han ger sig inte. Jag har försökt förklara för honom i såna här situationer, jag har dammsugit med hörelskydd, men han ger sig inte. "Min" och "mitt" är samma sak som jag "jag skulle ju", så han gormar sig fördärvad tills han själv inte riktigt vet vad han riktigt började härja om. Ibland orkar jag vara pedagogisk ibland inte.
Värst e d när han e trött. Igår somnade han ½ timme senare än vanligt o vaknade imorse 1 timme tidigare än vanligt. Dagen blir piss. Sålänge man inte går ut med honom o cyklar i 3 timmar eller är vid studsmattan med honom i 2, så går d utmärkt. Men sen när de där jobbiga sakerna kommer, som att vänta på maten, borsta tänderna, klä av sig, gå på toa, då sätts man på prov. Härrejävlar vad jag har räknat till 100 många gånger idag.
Det finns de som säger "det blir ju så jobbigt man gör det". Jag är ingen sån som gör saker och ting komplicerade. Men det ÄR skillnad på barn, och vissa kan man helt enkelt inte göra så mycket med (förutom att underhålla dem) sålänge de är med. Jeff har ett stort ego och stark vilja (o röst som få), det har jag med, jag vinner nästan alltid (med hörselskydden på).
Ett exempel som jag aldrig kommer att glömma är då min kusin Sandra varit på sina grejer med lilla Chillie med. Bl.a på ultraljud då hon väntade Kingston, Chillie 1-1½ år med, stilla o lugn. Jag vet att Jeff inte skulle klarat av att komma med utan att röjt kring alla maskiner o använda anknäbbar.
Han är en sån där modig typ, en liten äventyrare som gärna ser vad som finns runt nästa hörn. Sån var Li också, men hon kom och sade till, Jeff smiter. Så alla ni som tycker att det ju blir så besvärligt man gör det. Ni skulle gärna fått låna med Jeffen till Kantarellen för ett ½-1 år sedan :) Jag har väl säkert klämt ur mig nå klyftiga kommentarer tidigare i mitt småbarnsliv då jag var mamma till ett (nästintill exemplariskt) barn, jag tar tillbaka allt ifall det ligger o klingar illa i någons öron. Det är jätteroligt att umgås med Jeff, men man får ju inte mycket gjort. Och att använda den där viktiga mammatiden (då han är i parken) till städning vägrar jag göra. Så här är det vardag att dammsuga runt en vilt skrikande 2 åring, men det går ju över (sen).
Härliga, underbara barn. :) kram
Jag har fått berättat för mig att vi har svårast att hantera de barn som är mest lika oss själva (vet att du inte håller med nu, att Jeffen skulle vara mest lik dig, men ändå). Jag och Melvin har båda hett temperament och ibland flyger det gnistor här hemma, det blir som att slå två stenar mot varandra! Då är jag glad om Jussi är hemma och kan byta av, han är inte alls som oss och spelar i en helt egen division.
Jag har försökt tänka på det där och vända på situationen, vad skulle bita på mig om jag var på samma humör som Melvin är nu? Tycker att det har hjälpt mig och gett mig mer tålamod.
Hang in there, han växer upp till en stark tuffing, precis som sin mor =)
Ja det skriver jag under på direkt att alla barn är olika o fast man försökt uppfostra något så när lika blir inte slutresultatet av uppfostran ens nära känns det som... =)
hahaha.. jo jag minns det där ultraljudet...och på efterkontrollen var jag med kingston OCH chillie... Chillie påen stol brevid och kingston i famnen.. sick!!!
Malin jag kaanske håller med, men jag har lättare att manipulera o handskas med Jeff då han får sina utbrott. Där ligger Chrille i lä. Däremot så är Jeff gladare o lugnare då jag inte är hemma. Trygga famnen ska man sätta taggar i.
Sandra d måst va för att du ammat dom så länge.
Tessa, att Sandras barn sitter snällt kan inte ha med amningen att göra. Jag ammade både V och S i 11 månader och de skulle aldrig sitta stilla. Fast jag trodde nog aldrig att jag skulle få lugna barn. Och det kan ju inte du heller ha trott.
Men det är bara för att du är tjej = kvinnlig list =)
Även jag är helt förbluffad över Sandras lugna barn. Melvin är nog också i röjarkategorin och skulle inte gå att ha med på UL och sånt med en massa spännande maskiner och knappar. Men jag har fått för mig att killar är lite vildare, vi har ju inte sett Kingston 2 år ännu...
Haha Katta, det där med amningen är lite internskämt mellan Sandra o mig. Jag skulle då aldrig tro att amningen skulle påverka nåt sånt =) neehee, inte har jag trott att jag skulle få nå filbunkar till barn (fast jag själv var en, faktiskt). Li var ju iofs rätt lugn som liten, Jeff verkar bli lugnare o lugnare med tiden och kanske Kingston hinner bli en rövare han å.
Jag hörde en gång att "man får såna barn som man klarar av", var det inte du Katta som sa d? Snart klarar jag inga av alls mer, så de ska väl bli lugnare nudå =)
