Om rädsla
Igår blev jag och prata med en kollega från Dillen om rädslor. Vi kom in på Li, hon som inte rädd för nåt. Nästans. Det enda hon är rädd för är att någon ska ta henne. Hon har blitt hjärntvättad om det som hände lilla Madelene i Portugal för några år sedan. Hon blev kidnappad. Men det pratar hon sällan om. Det kommer på tal ibland.
Hon kan gå ensam till och från skolan. Hon kan vara hemma själv och idag slog hon rekord. Hon gick hem från eftis kl. 15.00, egen nyckel med, var ensam hemma tills Chrille kom hem vid 16.30. Jag ringde hem 15.45 och skulle höra att allt gick bra. Lugnast i stan, satt o gjorde läxorna för att hon inte hade hunnit på kråkan, "så hon hade inte riktigt tid att prata". Coolaste ungen. Och så säger hon "det är så skönt att va ensam hemma, tyst o så". Klok tjej. Undras hur många glas oboy hon trycker i sig i sin ensamhet, har inte sett några bruna pulverspår än iallafall.
Iallafall, på tal om rädsla. Så sade jag till henne att Li egentligen inte är rädd för något, vilket är bra. Så frågade kollegan mig "Finns det något som du själv får kalla kårar eller rysningar av?" Jag funderade en stund, men jag kom ju inte på nåt som jag skulle vara skraj för. Jag utmanar gärna mörka gränder o går själv (på Åland asså), jo! Jag har haft mardrömmar om att barnen drunknar eller blir påkörda. Det skulle väl vara d då. Men det är väl i o f s varje förälders mardröm.
Nej nu är det natti utan mardröm =)
