Bianco

Imorse kände jag mig sämre än hon, gamle Agda igår. Hade svårt att ta mig upp ur sängen. Efter en natt med väckning såfort man skulle svänga på sig påmindes man av en inre röst "kom ihåg att du  har JÄVLIGT ont i ryggeeen, du måste vända dig försiktiiiigt". Helvete.

Li sov till 10.05, dvs 12,5 timmes sömn, förbereder hon sig för resan mån tro? Jag har krypit längs med golv och klättrat för dörrkarmar här idag morgon. Drog en stretchövning och lämnade Li till dagis. Precis när vi kom dit skulle de in och äta lunch, det kändes ju bra...*suck*. Att gå och stå gör gott för ryggen. Men jag blir så förbannat trött när det ska ta så ont, det är en hel vetenskap att lyfta Bianco ned- och uppför trappan när det är pissdax, och inte tala om att duscha av henne av allt sand och skit som fastnar under hennes låga mage. Allt som går att göra ståendes eller gåendes är okej. Men skämta inte ens om att jag ska plocka upp nåt från golvet.

På lördag ska man dras med backpacker ryggan, tur som vi har så kör snälla Caj oss till Arlanda, sen är det bara att checka in skiten. Skulle helst av allt vilja bryta ihop och gråta och tycka synd om mig själv. Men biter man ihop och kämpar så skuffar man det lixom åt sidan, och då existerar det inte, iallafall inte för stunden.

GE MIG MORFIN!