Snor och tårar
Ramonas kille gick bort så tragiskt för en par månader sedan. Och efter att jag varit in på den fina gästboken hon gjort för honom, har jag suttit och snörvlat, gråtit mig täppt i näsan och t.o.m hulkat åt allt fint som stod där, främst Ramonas meddelanden till sin älskade Jonas.
Så hittade jag nu massa torkat snor och saltfläckar på mitt linne. Så jävla skönt att gråta av sig ibland (men varför måste man torka det på tröjan?). Jag hoppas att jag aldrig, aldrig behöver gå igenom vad Ramona gör. Det måste vara förjävligt. Och svårt har jag att bemöta henne, när hon kommer där som en solstråle, och man vet att hennes hjärta sörjer tyngre än ett ton med sten. Det är så svårt i sådana här situationer. Jag anar själv hur det skulle va, om alla bekanta man mötte skulle ge en, en värmande kram när man möts på stan, nåssinåssa lite och lägga på hundvalpsögonen som säger: "jag tycker så synd om dig" , man sku ju börja lipa på stört. Därför brukar jag försöka att bara vara som vanligt i såna situationer.
Man ska ta hand om varandra. Ååh, ska gå o pussa på sovande Li. Måsta just ringa till Chrille (som jobbar) och bara säga puss o natti.
Ja situationerna hur man skall vara är svår, o såklart ännu svårare för den drabbade...allt finns ju så mycket i tankarna o vardagen hela tiden.
Bara bra att komma ihåg att ta vara på de goda sakerna vi har i livet som gärna blir självklara ibland.
Gråta kan man fast man inte är gravid oxå =)
