Bianco

Vad hände? Bara sådär på några timmar så va hela parkeringen totalt insnöad, alla grön/gula löv på träden var vita. Vad jag såg genom fönstret idag på f.m var att det snöade, men det jag missade var att man skulle behövt låna farsans knähöga jaktstövlar för att komma osnöig till garaget och in i bilen. För ingen jävel hade plogat ens i närheten av Södragatan 24. Jag såg inte ens ett fotspår. Grannarna hade dragit på jobb innan snöflingorna, stora som pingisbollar, börjat svina.

Li och jag fick plumsa egna spår till garaget. För inte en chans att man tar sig på nåt annat sätt än med bil ända till Lindan parken en dag som denna, det är väl si sådär 800 meter. Snöiga oplogade vägar. No thanx.

Tack gulle för att du körde in bilen igår! Fast du läser ju inte bloggen...

-Nämmen guuu va kuul me så mycke snöööö! Ljuger jag glatt för henne, kisandes mot de stora snökakorna som yr från taket. Jag kan ju inte visa att jag inte är ett fan av snöoväder, och att jag helst av allt skulle krypa ner under en filt på soffan för tillfället. Hon är överlycklig och ställer sig på knä och äter av den goda färska snön. Mmmm va gott! Säger hon. Mmm säkert, jävla snö.

TUR att parken finns för de små. För där har hon lekt idag en par timmar, och var verkligen överlycklig när jag hämtade henne: Mamma jag ska visa att jag kan åka rattkälke, och jag kan dra upp den själv! Kommer hon springandes med rosiga kinder, rykande andedräkt och helt nersnöad ger hon mig en kram, det gör inget att hon snöar ner mig, faktiskt inte, för jag är själv helt intäckt i keps, vantar, vinterkängor och tjock dunväst. För att jag ska palla med.

Och det var riktigt mysigt att gå hem från jobbet ikväll, när det inte blåste och yrde, all snö var färsk och vit, den har inte hunnit bli svart och grå längs med vägarna, inga hundskitar och gula pissfläckar. Det knastrade under fötterna, jag promenerade glatt hemåt, va fort man vänjer sig...