Bianco

Det är sällan man har sån tur att man hittar billiga flygbiljetter som matchar med första ålfen en fredag och samma sak pv hem. Det kunde inte klaffat bättre tidsmässigt, fick 30 minuter över pv hem (Mc Donalds i Norrtälje, jag och Lina dyna i bilen medans grabbarna slaffasa meny) även 30 minuter var det kvar tills incheckningen öppnade på Arlanda på ditresan. Inga förseningar förutom att flyget HÖLL PÅ att bli försenat pga min käre sambo.

Eftersom vi var 6 personer i sällskapet ville vi gärna sitta nära varann, och på lågprisbolag är det Free Seats, man får välja plats själv asså. Och då måste man köa. Inte lika lätt som när man reser med barn, då kan man bara rycka lite på axlarna när man kommer sist ombord och be snällt ifall nån kan flytta "för jag måste ju sitta brevid min dotter". Nä imorse tyckte Chrille att det var jobbigt att köa, speciellt i krappisen. Så han gick runt hörnet och drack sprit, som han så fint uttryckte sig. När vi alla har satt oss på planet och alla är ombord har inte Chrille kommit än...förbannade %#%/()%&, nåja, de väntade tills han kom tippande på tå, med promillehalten något höjd.

Ni är säkert nyfikna på hur det gick för vår 2 meters Robbe. Och japp, självklart vann han, vår hjälte, eller Sandras hjälte då. Så jävla cooolt! Ni fattar inte hur det kändes att sitta där på första parkett, V.I.P med gratis bärs och skrika sig hes, för att visa att Robert med finskt medborgarskap visst hade suportrar med sig, trots lång resväg. D va häftigt iallafall. Han fick sig en par nävar, fast d e bara snyggt med blåtira, iallafall om man har fått den i en match man vunnit. Med blå kaka och sjuk käke hakade han på öl till vårt favvohak. Där spåra d ur, inga detaljer just nu, men vi har nu konstaterat att Chrille och Johan har exakt samma klädstorlekar, på både jeans och tröja.

Fortsättning på hotellrummet, inte för alla, vissa var duktiga och gick o lade sig innan tre. Några höll på till fyra, klockan ringde 7.30, taxin gick 8. Gänget sov hela flygresan och halva bilresan. Jag kan inte sova på plan och fick äran att köra från Arlanda, så nu e jag mör. Fast ålfen dyna jag hela resan, skönt att va hemma redan halv sju. Går det såhär smidigt att ta sig till Berlin, så lär det hända igen och igen och igen. Iallafall så länge Robbe e i det tyska stallet!

GRATTIS ROBERT! Du e bäst.

En glad Li hämtade vi hos mamma och pappa, doftande av dajm och riktigt brun runt mun. Söt. Allt hade gått bra och hon sa att hon ska va där många gånger. Skönt att det är lätt att lämna bort henne. Fast självklart har vi saknat henne. Men vissa resor kan hon bara inte följa med på  =)