Bianco

Mitt lilla gull har blitt fyra.

"Nu får du no sluta fylla år", sa jag till honom i söndags då han fyllde.

"Varför då?" Frågade han med förvånad blick.

"För att jag vill att du ska va såhär liten o gullig, vill inte att du ska bli stor".

"Men jag VILL ju bli stor mamma..."

Gulle, han e så rar, så underbar, kramig, empatisk. Jag har sån tur att jag fick världens bästa ungar!

Duplo tågbana. En hit. Han leker med den alla dagar.

Den här fina tårtan fick han som överraskning och han bara lyste va lycka. När barnen skulle hugga in så lät det

Tårtkonstnären heter Marianne och är så jääävla duktig ;)

Imorse påväg till dagis så trodde han jag gick brevid honom när vi skulle över N.Esplanadgatan vid Taxistation, det gjorde jag inte. Jag var lite efter o plockade upp Biancos skit. Han tittade åt sidorna, cyklade över, och upptäckte när han var mitt på, att jag ju inte var med, så han gjorde U-sväng och kom tillbaka med skräck i blicken. Jag berättade att jag vart jätteorolig, att han måste vara rädd om sin lilla kropp. Jag vill ju inte att han ska dö, jag skulle inte klara det. "Men mamma...du har ju Li då", svarade han då han cyklade funderande vidare. Krusigt.

Lis gamla 16" cykel håller på och övas in och det går riktigt bra.

Jag har aldrig kännt såhär med Li, att hon ska stanna i växten. Det är väl annorlunda när det är sista barnet. Nu får nog brorsan o syrran börja avla fram lite nya Helsingar. Vill se en tultande blöjrumpa!