Bianco

Chrille och jag småfnissar och upprepar oss:

"Det är verkligen jobbigt att vara tvåbarnsförälder". I och med att Jeff bara hänger på, han har varken protester eller värre magknip, utan käkar, sover och filosifierar en par-tre gånger per dag. (Än så länge)

"Ja tänker han va såhär schysst så blir det ju inga problem". Han e så nöjd, ja nästans så man glömmer bort pojkstackarn ibland.

Och råkar jag slänga ur mig nå klagomål så svarar min älskling lugnt med ett leende (och lite ironiskt)
"d e så att ha barn".

Jag har redan pumpat och provat med flaska -inga protester. Tutten är en höjdare, Li hade aldrig nån, det märks skillnad  =)  En nackdel är att han skiter som om han skulle få betalt. Det kan komma 4 lass på mindre än en timme. Väldans kul med tanke på att han HATAR att bli avklädd och bytt på. Vi har gjort blöjbytet till hans lungstärkningsstund. Men det ska väl avta, den där skräcken att bli avklädd. Som Chrilles kompis/barnläkaren Snuffe skrattande sa åt Chrille när vi var på Barnavdelningen "inga behöver du oroa dig, det där hinner nog svänga d".

Kan det verkligen vara såhär stor skillnad på syskon, eller är det så att man som förälder till andra barnet blivit coolare? Nog för att Li var en rätt snäll baby oxå, men hon hade attityd redan då minns jag, som växt med henne. Det kanske blir en lugn liten Jeff (filbunke som sin pappa), och en tuff tomboy till storasyster (som har temperament som sin mamma).