Bianco

Kvällsaktiviteterna kan gå överstyr här ibland. När Lis far är på hugget och leker på en 3-årings nivå. Idag var vi till syrran. Vi "vuxna" tog en promenad medan Li cyklade alldeles själv med påskharen på pakethållaren. Tänk vad fort de lär sig, di där små. Hemma hos Jessica satte de igång och lekte orm. Li krälade över säng-golv och soffa, upp i Chrilles famn och ner igen. Jag är en orm! Jag är en orm! Hennes far uppmuntrar henne och berättar lite var ormen kan kräla, på ryggstödet och kanske rakt över postorderkatalogerna som hennes mor och moster kikar i. Skrynkelll och suck, med ett leende förståss. Jag vill ju inte klaga, jag är SÅ tacksam över att de leker, och kallar därför mina pipande öron för befogad tinnitus.

På vägen hem fastnade hon i en gupp, stånkandes och stönandes racklade hon och ryckte i cykeln. Efter en kort stund erbjöd jag henne min hjälp, bara en liten knuff. NEEJ! JAG KLARAR DET HÄR SJÄLV! Ok, fine fine... och det gjorde hon. Leendes cyklade hon ifrån oss och vidare hem trallandes: Jag kan ALLT, jag kan ALLT. Och jag måste ge henne lite medhåll, för nu kan hon ju verkligen cykla, tredje gången gilt. Men det där med Allt vet jag inte var hon fått ifrån.

Nu har Chrille flyttat sig till soffan från hennes säng och deras gemensamma kvällslek:

-Vad vill du leka, bebis eller båt? Frågar Chrille.
-Bebis.
-Okej svarar Chrille, och jag hör hur han bökar sig ner i hennes korta säng.
-Gråt då, uppmanar Li honom.
-Uääääää, jag vill ha tutteeennn.
-Behöver du puder i arslet? Frågar hon allvarligt.
-Jooo, uääää, d sviiideeerrrr.
-Du får inge puder, nu tar jag bort d!

Imorgon är det dagisdax igen.